Artikeln har publicerats på finska i tidningen Toimintaterapeutti nr 3/2026.
”AI är ju lite som gräset”, säger Ursula Hyrkkänen, som är ledande överlärare på Åbo yrkeshögskola.
Gräset växer envist och ofrånkomligt hur man än klipper och slår det, förklarar hon. Man kan försöka hålla gräsmattan i schack, eller så kan man slänga sig i gräset och studera det närmare.
Det kan verka som om AI inte spelar någon roll för just ditt arbete och din vardag. Men i vilket fall som helst används AI allt mer och påverkar samhället allt starkare. Hyrkkänen tycker det är bättre att vara nyfiken, ta reda på hur AI fungerar och undersöka vad man kan göra med den.
Det tycker också de andra som intervjuas i den här artikeln: Vera Kaelin, som är professor i ergoterapi och digital teknik på universitetet OST i Schweiz, forskare på institutionen för datavetenskap vid Umeå universitet och forskare på universitetet ZHAW i Zürich, Ingeborg Nilsson som är professor i arbetsterapi vid Umeå universitet och Niina Katajapuu som är överlärare och forskningsansvarig.
”Det är bra att vara intresserad och låta sig inspireras av tekniken. Det är värt att ta reda på hur AI kan utnyttjas inom rehabiliteringen”, säger Nilsson.
Hon påpekar att ergoterapeuterna redan i många årtionden varit beredda att utforska nya fenomen och metoder.
Vems ansvar är det då att testa AI? Ska var och en sätta sig in i tekniken på egen hand eller borde arbetsgivaren hjälpa de anställda?
Frågan får Kaelin att skratta till, eftersom hon just när intervjun görs i början av juli arbetar med riktlinjer för de nordiska ergoterapeutförbunden om samma tema.
”Ni får höra mer senare”, säger hon. I vilket fall som helst tycker hon att både arbetstagaren och arbetsgivaren har ett ansvar. Det är viktigt att ergoterapeuterna självständigt bekantar sig med AI-systemen, testar dem och granskar dem kritiskt. Det betyder till exempel att försöka förstå hur de stora språkmodellerna fungerar.
”Det är viktigt att ha en grundläggande förståelse så att man kan bedöma AI-användningen kritiskt och avgöra vilket verktyg som passar vilken situation. Ingen kan ta över det arbetet av oss”, konstaterar Kaelin.
Enligt henne är det också viktigt att förstå AI för klienternas skull, eftersom den ändå är en del av deras liv.
”Man kan be att få använda olika AI-verktyg på arbetsplatsen. Arbetsgivarna har givetvis också ett ansvar att ställa verktyg till förfogande och ordna utbildning. Att sprida information om AI och ta fram riktlinjer är också en uppgift för de nationella förbunden”, säger Kaelin.
AI borde redan nu vara en del av utbildningen för att studerandena ska få den kompetens de behöver i dag. Kaelin utbildar studerande vid universitetet ZHAW i Schweiz, där man kan rikta in sig på teknikens roll inom ergoterapin. Enligt Nilsson behandlas AI och teknik också i studierna vid Umeå universitet. Frågor som gäller dataskydd, informationshantering och användning av personuppgifter är en viktig del av utbildningen.
AI kan inspirera rehabiliteringsklienter
AI är ett ord som innefattar teknik av många olika slag. Oftast syftar man på stora språkmodeller som ChatGPT, Copilot eller Claude. Men AI kan också syfta på t.ex. datorseende, maskininlärning, robotteknik, språkigenkänning eller rekommendationssystemen vi känner igen från Netflix och Spotify.
Vad kan rehabiliteringsbranschen få ut av allt det här? Hur kan AI komma att tillämpas under de kommande åren?
”Jag tänker att de mest lovande användningsfallen är virtuella assistenter för hälsosamma levnadsvanor, informationsdelning, påminnelser och uppmuntran. AI kan föra en dialog med klienterna, rekommendera och inspirera”, säger Nilsson.
Kaelin tror också att de första användningsändamålen handlar om stöd till klienter och personal. Men till exempel datorseende som används inom rehabiliteringen eller för att observera och styra dagliga aktiviteter är en avlägsen och rentav orealistisk vision.
Virtuell assistent för MS-sjuka pilottestas i Finland
Katajapuu och Hyrkkänen leder projektet HybReDe, där en virtuell assistent pilottestas som stöd för rehabiliteringsklienter. I projektet utvecklas demoversioner av virtuella assistenter som konstruerats omsorgsfullt och pilottestats i verkliga livet för processer inom hybridrehabilitering. Neuroförbundets neurologiska rehabiliteringscenter i Masku är en av pilotmiljöerna.
”Det är viktigt att föra en dialog med rehabiliteringsklienterna och vårdpersonalen från första början. Tekniken styr inte vårt projekt, utan vi är intresserade av att göra tekniken acceptabel för användarna”, säger Katajapuu.
Det pågår delprojekt i Finland, Sverige, Estland och Polen. I Finland utvecklas, pilottestas och undersöks en virtuell assistent som hjälper MS-sjuka hantera trötthetssymtom. Neuroförbundet är en av projektets samarbetspartner.
”Enligt Neuroförbundets experter och klienter behövs det stöd på det området. Trötthet är ett vanligt symtom bland MS-sjuka och diskuteras ofta. Det är också ett symtom som inte verkar följa något logiskt mönster”, säger Katajapuu.
I projektet har man utvecklat assistenter för både klienterna och vårdpersonalen. Språkmodellen har tränats med omsorgsfullt utvalt material, bland annat forskningsresultat och vårddokumentation. Materialet har utökats i takt med att språkmodellen utvecklats. Assistenten måste utvecklas i en process med olika faser.
För ett år sedan intervjuades användarna i fokusgrupper. Katajapuu undrade med spänning hur assistenten skulle tas emot.
”Resultaten var överraskande positiva. Patienterna pratade om assistenten i tredje person. De berättade till exempel att ’den ger mig rätt ord att använda på läkarmottagningen ’. Användarna tyckte att assistenten svarade ingående och på ett sympatiskt sätt.”
Vårdpersonalen var delvis mer kritisk, och vissa berättade att de inte fått de senaste forskningsresultaten.
”Efteråt har personalen som deltog i projektet tränat språkmodellen med nytt material och mer forskning”, säger Katajapuu.
Tanken är att den virtuella assistenten ska vara ett stöd i hybridrehabiliteringen. I nuläget upplever en del av vårdpersonalen att klienterna blir lämnade ensamma mellan mötena. I sådana fall kan assistenten fylla en lucka.
Projektet fortsätter till våren 2028. Assistenten som pilottestas kommer inte att användas kliniskt som den är, utan syftet är att förstå vad som krävs för att införa AI-verktyg. Projektresultaten kan vara till nytta när assistenter utvecklas för kliniskt bruk.
Det som särskilt intresserar forskarna är hur en virtuell assistent förbättrar rehabiliteringsklienternas vardag. Hur är den till hjälp i praktiken och hur används den i det dagliga livet?
Livets mening på en matematisk skala
Hyrkkänen och Katajapuu är fysioterapeuter i grunden. Under projektet har de fått en djupare insikt i tekniken och diskussionen om förutsättningarna och kraven kring teknisk utveckling inom rehabiliteringen. Detsamma gäller omvänt. Ingenjörerna har blivit bättre på att förstå kraven inom rehabiliteringen och människornas behov när det gäller teknik som stöder rehabiliteringen.
Kaelin menar att det är just sådan kompetens som behövs. Hon tror att AI och teknik kan bli en specialisering inom ergoterapin, på samma sätt som till exempel barn eller psykisk rehabilitering är i dag.
En sak som oroar Kaelin är att ergoterapins perspektiv och förståelse av mångfald ska glömmas bort när man utvecklar AI. Redan nu är det tydligt att AI inte beaktar mångfalden av människor och livssituationer eller till exempel begränsad funktionsförmåga tillräckligt mycket.
”Alla språkmodeller fungerar inte för till exempel personer med funktionsnedsättning. Det är bra om man upptäcker problemen. Men det är illa om modellen används utan att man lägger märke till problemen”, säger hon.
Därför behöver AI utvecklas och användas av människor som förstår mångfald och kan upptäcka eventuella problem.
Det är svårt för AI att förstå ergoterapins värld. Det beror på att artificiell intelligens alltid behöver matematiska modeller och siffror för att fungera, förklarar Kaelin. Det som AI producerar är datastyrt och bygger alltid på sannolikheter. Men människor gör inte alltid det som är mest sannolikt.
Ingeborg Nilsson exemplifierar med en situation där AI behöver angivelser på en tydlig skala om hur meningsfullt något är för klienten.
”Det är svårt att definiera hur meningsfull en viss aktivitet eller aspekt är, eftersom meningen kan variera snabbt och ändra beroende på sammanhanget och situationen. Det är besvärligt att standardisera meningsfullhet.”
Ändå borde man försöka. De intervjuade säger att ergoterapin inte har råd att lämna efter i AI-utvecklingen eller måla upp en komplicerad och svårbegriplig bild av branschen. Då riskerar viktiga perspektiv att falla bort.
”Just nu representerar AI ett mycket medicinskt perspektiv”, säger Kaelin.
Enligt Kaelin och Nilsson är det nu eller aldrig som det gäller att räkna ut hur arbetet kan standardiseras och dokumenteras i strukturerad form.
”Det som beskrivs fritt i patientdatasystemet utan kryss i någon ruta är mycket svårare att analysera med hjälp av AI. Det gäller att vara med och utveckla patientdatasystemen så att det väsentliga registreras i rätt format”, säger Nilsson.
Text: Anna Niemelä/Wise Words
